Van Wissem_A Priori

Jozef Van Wissem
A Priori
Incunabulum INC009
Jozef Van Wissem
Stations of the Cross
Incunabulum INC004
Tetuzi Akiyama / Jozef Van Wissem
Hymn for a Fallen Angel
Incunabulum INC003

Av: Jens Holmberg

Publicerad: mån, 2009-10-05 00:28

1993 slutade Josef Van Wissem spela gitarr. Istället börjar han hänge sig totalt åt att utforska lutans vokabulär. 1994 flyttade han från Holland till New York för att studera instrumentet tillsammans med Pat O´Brien. Han berättade i en intervju jag läst att han ägnade sex timmar om dagen åt att spela luta, samtidigt som han studerade tabulaturer, lyssnade på gamla inspelningar med instrumentet och besökte musikbibliotek i jakten på ny kunskap. Hans hängivenhet har resulterat att han idag är något av en virtuos som bland annat spelat in musik med Gary Lucas och Maurizio Bianchi.

Musiken tar avspark i minimalismen och hans kompositioner skapas utifrån musikaliska palindrom. Han spelar stycken framåt och sen bakåt för att skapa musik som saknar början och slut. Precis som instrumentet har tillvägagångssättet sina rötter i 1700-talet. Det ska också tilläggas att det inte handlar om bardmusik från 1700-talet, utan om musik som snarare har sitt ursprung i 1900-talets avantgarde.

”A Priori” utgörs av sju palindromer där Van Wissem spelar sololuta. Han är instrumentets James Blackshaw, en nyskapande traditionalist. Musiken har en tidlös prägel samtidigt som kompositionerna har en modern ton. De strama styckena känns som gjorda av glas, men utan att förlora den mänskliga värmen. Lyssnar man långsamt och innerligt finns det mycket att hämta i fingerplocksmusiken som präglas av harmoniska vilopunkter och statiska strukturer. Men för den som är ute efter actionmusik med en tydlig början och slut bör leta någon annanstans.

”Stations of the Cross” består av 14 stycken som direkt refererar till de 14 stationerna för Jesu lidande. Tonen är sörjande och brutna ackord hänga kvar som svarta pastos i musiken. Van Wissem spelar skickligt med tystnaden och musiken tornar upp sig som ett mörkt sorgetåg, dömt till den sista stationen. Till skillnad från ”A Priori” vidgas uttrycket här och till lutan adderas fältinspelningar från tågstationer och flygplatser.

Stycken som “Dew Drops Fall Like tears at Eventide”, som föreställer Jesus inför Pilatus Pilatus, skissas på vackra melodier som plockas fram med hård klang. Det är musiken rör runt i kroppen, väcker känslor och breder ut sig i ett tillstånd där tiden stannar upp.Samtidigt som fältinspelningarna från tågstationer och flygplatser ger en känsla av förlorade själar som far runt i det moderna samhällets transportplatser. Den sista utposten på vägen bort mot något nytt.

Jag tycker om ”Stations of the Cross”. Det är en vacker skiva som med lutan som utgångspunkt tematiserar det mänskliga lidandet genom att klä in det i musik.

Om de två ovan nämnda skivorna tar sin form från fasta strukturer har skivan ”Hymn for a Fallen Angel” betydligt vagare konturer. Skivan är det andra samarbetet mellan Jozef Van Wissem och den originelle improvgitarristen Tetuzi Akiyama.

Duo har använt ett okonventionellt sätt att skapa musik på. Allting började med att Jozef Van Wissem spelade in Tetuzi Akiyama i Locksley Hall med hjälp av GarageBand.I programmet las sedan musiken i ett eget spår och på så sätt blev det möjligt att synkronisera gitarrimprovisationerna med musiken från lutan. Van Wissem kunde på det viset spela i exakt samma stund som han ”såg” noterna komma från Akiyama.

Musiken är förvånansvärt lättillgänglig, samtidigt som tystanden, precis som på föregående skivor, tillåts att ta plats. Det öppnar upp strukturen och tillåter en vid tolkning. Jag ser rurala och karga landskap passera i långsam revy när jag sluter ögonen. Uttrycket är lika kärvt som en landsbygden om vintern. Samtidigt så fridfullt och klart. Ljuden från instrumenten ekar dröjande mellan resonanslådorna och musikernas olika bakgrund, och Van Wissems tolkningsföreträde, skapar ett säreget samspel.

Stundtals är instrumenten är svåra att skilja åt, trots dess olika karaktär. Tillsammans sammansmälter tonerna ut i långa genklanger, som är lika ödsliga som djupa. På den senare delen av skivan flyttar man positionen mot det mer melodiska och Akiymas primitiva och minimalistiska blues får större utrymme. En härlig förskjutning som skjuter till lite blod i lyssnandet.

”Hymn of the fallen angel” är ett intressant projekt, där två olika instrument korsbefruktas. Musiken följer ett fritt mönster och Akiyamas vilda och fria blues inkorporeras i Van Wissems mer rigida stil. Det är musik som tynger lyssnaren med sitt öppna uttryck, men på samma gång suger in det nyfikna örat allt djupare in i musikaliska kluster och övertonernas värld.

(Vecka 43, 2008)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry