Vandermark Gustafsson:Verses

Ken Vandermark/Mats Gustafsson
Verses
Corbett vs Dempsey 009 cd

Av: Thomas Millroth

Publicerad: sön, 2013-09-15 16:14

Om jag kallar det här för grabbmusik, menar jag det. Två saxofonister med tunga lass de bär lätt, Ken Vandermark och Mats Gustafsson.

Det finns en ton, en anblåsning och ett sätt att signalera på sax, som för alltid är knutet till en manlig hållning; den kan vara exkluderande, förvisso. Det är det sämsta med den; det syns särskilt vid val av medspelare.

Alltså skulle detta album klart platsa där. Kanske gör den det, men ändå blir jag så glad av att höra den. De två står för ett nära samtal i kammarton. Här finns alla uttryck som var och en av dem är känd för. Våta, väsande ljud, puffar, överblåsningar. Kraftfulla inpass som blåser bort all tvekan. Det är alltså som det ska.

Men ju längre jag lyssnar desto mer nyansrikt spelar de. Vandermarks klarinett klagar lika mycket som hans sax kan stöna.
Gustafsson undersöker ljud och klanger både på alt-, tenor- och barytonsaxar. Täta klungor, strypta toner och skimrande ljudmoln som svävar över Vandermarks jordiga spel.

De våldsamma utbrott jag hade trott mig få höra uteblir.
Och det är här jag känner mig så glad åt dessa två manliga vänners spel. I stället för att dra iväg allt vad musklerna håller, att tävla, så ger var och en den andre sin särart.

Det är roligt att lyssna på Mats alldeles oförställd, då han inte kastar sig ut med all den kraft han äger. I stället lyssnar han på sig själv. Vandermark visar gång på gång vilken stadig puls han har, en sådan där förbluffande rytmisk känsla, som man kan höra hos gamla bluesgitarrister. Det finns liksom där helt apropå, ungefär som att pulsarna bultar. Det kan Vandermark. Gustafsson svarar på det med sköra toner, uppsplittrade ljud, korta stopp och stötar. Tillsammans uppstår en känslosam skönhet i musiken som är mil från traditionell kladdsentimentalitet.

Här lyssnar jag på två saxofonister som plötsligt blir glömska av vad de kan och i stället ånyo utforskar sina känslor, sitt spel, sina relationer till varandra. Och lyckas undvika alla klichéer.

Nej, den här skivan var inte som förväntat. Den var mycket bättre. Så här intim och vacker kan frijazz vara då inget ska bevisas. Äntligen grabbmusik, där jag får känna mig som 100 procent människa.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry