Various Artists An Anthology of Noise & Electronic Music / Fourth a-chronology 1937-2005

Blandade artister: An Anthology of Noise & Electronic Music / Fourth a-chronology 1937-2005
Blandade artister: An Anthology of Noise & Electronic Music / Fourth a-chronology 1937-2005
Sub Rosa SR250

Av: Magnus Nygren

Publicerad: sön, 2009-11-08 14:37

Dags för del fyra i Sub Rosas pågående serie dubbel-cd-skivor med noise och elektronisk musik (ska bli sju). Efter att tidigare i vid bemärkelse ha ringat in de tre huvudaxlarna i den tidiga elektroniska musiken – Pierre Schaeffers studio i Paris, studion WDR i Köln och Columbia-Princeton Electronic Music Center i New York – är det nu dags att lyfta fram de mer okända. Och som på de tidigare volymerna blandas det friskt även här.

Vad som gör denna serie till något utöver det vanliga är att Sub Rosas Guy Marc Hinant drar ut trender och tillvägagångssätt över tid, 2000-tal samsas med tidigare decennier på ett fascinerande sätt. Att klassificera är dock alltid svårt och ibland känns det väl inte självklart varför vissa låtar hamnar på just denna volym och inte på någon annan. Men det är inget som i egentlig mening stör.

I vanlig ordning har Hinant trängt djupt in i de bortglömda arkiven och i de samtida hårddiskarna. Av 24 kompositioner är de flesta tidigare outgivna. Några med historiskt värde, desto fler med högt lyssningsvärde och ytterligare några med både och. En del talar till intellektet medan andra är mer stämningsbärande. Tre linjer tycker jag mig dock spåra vid genomlyssning; minimalism eller repetetiv musik, noise och de som gör annat än vad de brukar. Sedan finns det en hel del nytt också.

Att minimalismen inte är någon enkelspårig väg gör sig med all tydlighet gällande här. Amerikanskan Laurie Spiegels ”Sediment” (1972) är en fantastisk harmonisk minimalism som i sakta förändring vibrerar fram i en utdragen puls. Lågmäld stämningsmusik i dess bästa form. Det australiensiska radiokollektivet The Loop Orchestra använder snarare det repetetiva momentet i ”Circa 1901” (2005) där de med tapeloopar från musik inspelad på vaxcylindrar mellan 1890 och 1910 skapar en fin suggestiv musikalisk skulptur.

Alvin Luciers intresse för att använde röster i sin musik är välkänt. ”Still and moving lines of silence in families of Hyperbolas: voice” (1972–74) är i sin snävhet en minimalistisk ljudinstallation där en ihållande syntetisk ljudvåg börjar att vibrera och störas när inslag med sång av utdragna toner träder fram. Ganska långt ifrån britterna Vibracathedral Orchestra (2003) som med lutor, gitarrer, klockor, slagverk, leksaker med mera skapar en rörlig ljudmatta med släktskap till New York-minimalister som LaMonte Young och Tony Conrad på 60-talet.

Av de mer välkända minimalisterna finns Steve Reich med. Valet faller på den experimentella och konceptuella ”Pendulum Music” (1968) där fyra mikrofoner svänger ovanför en högtalare och skapar en rytmisk feedback.

Mitt förhållande till noisemusik är mer ambivalent. Ibland saknar jag dynamik, det känns alldeles för enkelt att bara vräka på. Frågan ”Och sedan då?” dyker titt som tätt upp i mitt huvud. Men ibland griper den i sin aggressivitet och nakenhet tag i mig, ruskar om och ger kickar. Samma sak när den skapar spännande strukturer som nära nog blir visuella.

Norska Maja Ratkjes noisemusik lyckas ofta fånga mitt intresse, såväl i Fe-Mail som i Spunk. Här framför hon solo den tidigare outgivna ”Vox” (2005). Den börjar luftigt och suggestivt med koral röst långt i bakgrunden. Men tunga skrovliga strukturer för över ljudbilden till en kanonad av odefinierbara ljud och röster. Med tanke på titeln är det rimligtvis enbart manipulerade ljud skapade av hennes fantastiska röst. Men man vet inte. Hur som helst tror jag att det är i den dynamiska spännvidden jag hittar storheten. Det är både vackert och hårt, både poröst och massivt.

Med sitt kosmiskt malande rockriff spelar japanska Les Rallizes Denudes en helt annan noisemusik på ”Fucked up and naked” (1977). Distade gitarrer pumpar upp en formidabel ljudvägg som de envetet trycker sig mot. Även Andy Hawkins (”River Blindness”, 1995) använder gitarren som ljudskapare. Extremt högt sipprar elektricitet och feedback ur hans förstärkare.

Andra samtida noisemakare är James Whitehead med ”Air attack over Kabul airfield” (2005). Titeln talar för sig själv. Hårda Chlorgeschlecht (2003) som med röster skapar upphackad, skrikande musik och John Watermann (1989) som sätter ihop inspelade röster med brutala ljud.

Intressant nog kan man hitta frön till dagens noisemusik redan hos Gottfried Michael Koenigs ”Funktion Grau” från 1969. Koenig var djupt involverad i elektronmusikstudion i Köln och i ”Funktion Grau” låter han bubbel, skrap, brus och vibrationer ljuda i öppna och luftiga strukturer som leder tanken till en grå utomjordisk värld. Noiseinslaget ska kopplas till ljuden han använder snarare än intensiteten han skapar med dem.

Alltsedan den elektroniska musiken födelse – och för den delen även tidiga elektroniska instrument som theremin, ondes martenot och trautonium – har den lockat till sig kompositörer, musiker, författare och andra konstnärer. Nya ljud och nya tekniker öppnade möjligheter till en helt ny musik.

En av dessa är tonsättaren György Ligeti som skrev tre elektroniska kompostitioner i slutet av 50-talet som dock inte färdigställdes förrän på 90-talet. Här representerad av den mörka kalla ”Pièce électronique #3” (1958). I denna volym finns även William Burroughs, Robert Wyatt tillsammans med Francois Bayle och Kevin Ayers och inte minst den oändligt vackra ”Oraison” (1937) av Olivier Messiaen framförd på ondes martenot.

Av det nya materialet som är svårare att kategorisera kan nämnas den kinesiska ljudkonstnären Wang Changcun. På ”Sea-food” skapar han en industriellt pumpande rytm med konkreta ljud. Mer konceptuellt blir det när Stephen Vitiello placerar mikrofoner på minimalisten Donald Judds skulpturer i Marfa, Texas och spelar in omgivningens ljud och resonansen i själva konstverket.

Sist men inte minst vill jag nämna den historiskt viktiga inspelningen med egyptiern Halim el-Dabh. Redan 1944, fyra år före Pierre Schaeffers ”Etudes de Bruits”, spelade han in ”Wire Recorder Piece” där han manipulerade en sjungande röst med en ”wire recorder”. Visst känns det primitivt och ljudkvaliteten är heller inte den bästa. Men de elektroniskt färgade ljuden som omsluter den kvinnliga rösten pekar med hela handen: framåt mot en ny musik.

Serien ”An anthology of noise & electronic music” är en pärla jag verkligen kan rekommendera om man är ute efter nya ljudliga upptäckter!

(Publicerad 2006)

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry