Ved_Spectra

Ved
Spectra / Starokókas
Adrian Recordings / Lugnet Records Psyke014

Av: Johan Redin

Publicerad: tors, 2013-04-18 10:12

Skånsk ved låter litet som norrbottnisk spättekaka. Men även om de stackarna inte har så mycket skog därnere så har de bevisligen ett rikt utbud av skivbutiker. Jag skulle ha svårt att förneka det om någon nu skulle påstå att Ved representerar realdefinitionen av ”skivsamlarmusik”, det vill säga en ruggigt perfekt sammansättning av musik (inte genrer utan faktiskt specifika lp:n) som speglar helt rätt referenser och kort och gott uppstår som en perfekt fortsättning på någon av de allehanda progressiva eller alternativa musiklegenderna.

I Japan finns till exempel ett band som spelar nya Asta Kask-låtar – prickfritt – med autodidaktisk svensk ”lyrik” och med ultrakoll på samtliga tre basgångar inom svensk punk från 1982-1983. I skrivandets stund finns det finns säkert ett band från Torneå som spelar morgondagens Dag Vag-låtar, eller på Åland en trubadur som är snäppet ledsnare än Nick Drake. Helt klart är dock att det finns en svarttaxichafför från Årsta som handlat analogsyntar på 99:an för att i sitt temporära garageutrymme, i det oändliga, återskapa Tangerine Dream till den sönderavlade hundens stumma suckar.

Helt klart är även att det finns ett gäng unga (?) män i Malmö som fastnat i kosmisk instrumentalrock av tyskt ursprung, uppblandat med bestämda slevar italiensk horrorprogg. Ved är så bra att sarkasmerna över skivsamlarmusiken rinner av som vatten på en skånsk gås. Det finns musik som omedelbart, likt en midsommarsnaps, finner noll motstånd för sin direkta tillgång till det centrala nervsystemet och därmed frisedel till allehanda endorfina dispositioner hos lyssnaren. Ved hittar dit. Förra årets skiva Gershwin Pipes är helt klart en framtida klassiker, och frågan är om inte också minialbumet Spectra kommer att landa där.

Vilka musiker som ingår i Ved är för mig oklart, annat än att bandet kretsar kring Mattias Nihlén som ibland samarbetar med (likväl anonyma) Testbild. Visst är musiken stöpt i krautrocken, men den är definitivt uppdaterad till 2000-talet (och passerar 90-talets postrock på vägen). Två instrumentala spår på ungefär samma längd, vilka på skivan är femton minuter men som live lika gärna kan vara två trettiominuterslåtar. Det är hypnotiskt, tight, repetitivt, ornamentiskt utsvävande och starkt beroendeframkallande. Spåren finns ute på Soundcloud, men skaffa för allt i världen vinylen. Det vackra omslaget (målning av Till Gerhard) skrämde också skiten ur ungarna här hemma. Topp!

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry