Veliotis/Küchen/Zach: Dying Sun

Nikos Veliotis, Martin Küchen, Ingar Zach
Dying Sun
Another timbre at 38 / Cathnor Cath 012

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tors, 2011-01-20 22:59

Det är en sammansmält trio. Men inom ramen för den pulserande och böljande musiken som tar sig framåt i ljudhavet som en gammal tvåtakters Penta i skärgården. Puffande sig framåt, gungande och skvalpande. Med det menar jag: urkraft. Det är menat som beröm. Det är så tätt som en tonmålning. Påminner litet grand om Åke Hodells överraskande sammanblandningar av Djurgårdsfärjan och resan över dödsfloden Styx. Samma medryckande fysiska puls, som om jag lyssnade till någons andfåddhet.

Musiken lägger sig nära existentiella erfarenheter som smärta, rädsla, vilja till flykt, instängdhet. Det sista ligger nära till hands eftersom de här tre musikerna lyckas så väl med att få musiken att bulta som om den ville ut. De har ringat in den och skapat ett rum åt den som ett ostyrigt djur de håller i schack.

Så lyssnar jag först på trion, innan jag försöker spåra de speciella ljuden från instrumenten, Veliotis cello, Küchens sax eller Zachs trummor. Det går så sakta, även om alla spelarna gärna gömmer sig i klanger, som ibland blir litet för flytande och döljande. Då blir jag otålig och tänker, träd fram, och så hörs oväntat några böljande klanger från trummorna. Det där envisa syrselika ljudet, det kanske härrör från nervöst nötande på cellon? Så blandar sig litet smak av metall och luft in, det måste vara Küchen. Så lyser musiken allt tunnare och det känns som en himmel där molnen skingras. Där borta anar jag Zachs cymballjud och den musik som malts i elektronikens mixer förvandlas till svävande objekt, oklara i konturerna men med kärnan från varje instrument som en aning.

Det är ingen konturskarp musik. Den rör sig inte heller i ytterkanterna utan håller sig i mitten, där finns en vilja att samla sig till en gemensam vilja eller tanke. Att här kanske finns åtminstone meditativa möjligen mer uttalat religiösa ambitioner kan jag inte värja mig från eller mot. Det tredje stycket inleds med en vag ton som punkteras av Zachs dova pukslag. ”Near Eternity” fuktas försiktigt av Küchens läppar pressade mot rörbladet. Så befinner vi oss mitt i en stor ekande ton. Ordet bortom ställer sig bredvid ordet inuti i min hjärna, då jag hör detta. Det är mycket effektivt, dramatiskt – och mystiskt. Jag vill inte bli förförd på detta vis, men ger mig. Det är så fridfullt men absolut inte mjäkigt. Musiken har en stark rumslig känsla av murar, väggar, gränser som fylls intill bristiningsgränsen av denna svarta gas som växer ur spelarnas slutna ögon. En droneton bär som en störning fram till slutet, då den tonar ut och bara ett lätt väsande brus pockar.

Det sista som dröjer är en borttynande puls. Det är mycket mer än vanlig reduktionistisk impro. För mig blir detta som ett besök i de mellanrum John Cage kallade tystnaden. Men här är det litet mer uppblandat, då de tre undersöker ljuden bredvid de vanliga, lyssnar till hur pulsen slår. Som om de tänkte på den vanligaste Cage-berättelsen, då han stod inne i ett alldeles ”tyst” rum men då hörde sitt eget nervsystem och sin puls.

Fast jag behöver inte luta mig på Cage, även om musiken getts ut i Another timbres påminnelse om den inflytelserike amerikanens skrift ”Silence”.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry