Vertex, Dörner, Neumann: Sustain Ability

Vertex, Axel Dörner, Andrea Neumann
Sustain Ability
Gigafon Records Giga 012

Av: Thomas Millroth

Publicerad: ons, 2015-09-30 17:56

Den norska elektroniska improduon Vertex, gitarristen Petter Vågan och slagverksspelaren Tor Haugerud, tillsammans med två ikoner inom samtida impro, insidepianisten Andrea Neumann och trumpetaren Axel Dörner.
Det finns en missuppfattning om den minimala och dekonstruerade musiken, och den yttrar sig som ett flöde av skicklig användning av elektronik. Jag har till exempel alltid haft en del estetiska invändningar mot Rhordri Davies. Det är liksom skillnad på korv med och utan bröd. För mig har det alltid funnits ett konceptuellt drag, som jag sannerligen kan uppskatta, men som ofta blir mer tankspritt än tankfullt. Ungefär som att sitta där med det dygnsgamla korvbrödet och tänka på korven och vad man kunde lassa på för smaskigheter. Någon stark senap till exempel.

När jag nu sagt detta lyssnar jag än en gång på denna skiva med två av mina absoluta favoriter. Andrea Neumann har aldrig gjort något likgiltigt, hon är mästare på att krasa och gnida betydelsefulla ljud, som fyller huvudet med associationer. Då hon är ensam svarar hon själv tills en gnistrande väv av aningar skapas. Hon är unik.
Också här hörs hon med magiska inpass. Men svaret uteblir. Varför i hela friden tar den norska duon inte hand om de makalösa minipåståenden hon generöst lägger upp?
Dörner är ju en annan gammal favorit, som laddar vilket musikaliskt rum som helst med spänning. Han låter metallen ljuda och då jag lyssnar ordentligt märker jag hur han och Neumann liksom pumpar spänningen mellan varandra, de är nämligen fantastiska improvisationsmusiker.

Tyvärr fungerar inte samspelet mellan Dörner-Neumann och Petter Vågan-Tor Haugerud. Konventionell förutbestämd gitarr och dito elektronik som styrs in i en av dessa lagomströmmar i elektronisk impro, ja, det gör ingen glad.
Det hörs inte ens som ett försök. Och då har jag i minne allt jag under många år lyssnat på från den dekonstruktiva minimalistiska scenen.
På ett negativt vis är detta eklektiskt och alldeles för typiskt för sin tid. Varje ökning av tryck och styrka är förutsebar. Jag längtar efter nästa skiva med Dörner och Neumann och litet mer överraskningar i musiken.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry