Vijay Iyer & Mike Ladd with Maurice Decaul & Lynn Hill

Vijay Iyer & Mike Ladd with Maurice Decaul & Lynn Hill
Holding it down: The veterans’ dreams project
PI Recordings 49 (Forsyte)

Av: David Härenstam

Publicerad: tors, 2013-12-19 22:45

Denna skiva är en av de största musikaliska och konstnärliga överraskningar jag har haft glädjen att ramla på, på länge! Innan jag fick denna Cd i min hand kände jag inte till någon av artisterna som finns med här, förutom Vijay Iyer själv, och kände spontant att det kanske var väl ambitiöst att försöka berätta något av denna dignitet via en skiva och speciellt tillsammans med en... rapartist. Hur fel hade jag inte?

Efter ett tre år långt samarbete med krigsveteraner med afro-amerikanskt ursprung som tjänstgjort i Irak och Afghanistan har Iyer och Ladd sammanställt deras texter om krig och deras erfarenheter. Om kriget men med temat drömmar. Civilians and veterans must live side by side in our communities, but only veterans carry the memories and marks of war for life. Can dreams become our common ground? Everyone dreams, but PTSD nightmares and stress dreams are often exactly what separate the veteran from the civilian. If so, then we can try to bridge that divide by listening, at least, to that whose dreams contain, funderar Vijay Iyer & Mike Ladd i texthäftet.

Skivan är utan tvivel en hyllning till alla de amerikanska soldater som stridit men med just de texterna som uppkommit efter att ha deltagit i Irak och Afghanistan och med den mörka drivande musiken är det motsägelsefullt nog en av de starkaste konstnärliga uttryck mot krig jag tagit del av. Iyer är ju en jazzpianist men det finns ganska lite på denna skiva som skulle kunna gå under beteckningen jazz. Ett och annat snyggt solo och några fraser här och var, det är allt. Musiken är tung, drivande ofta med enkla harmonier och för hellre tankarna till Velvet Underground och Lou Reed än något annat. Dessutom är den helt komponerad för att inte störa texten och det är texten och sammanhanget som utan tvekan gör det djupaste intrycket. Det bästa låtarna är egentligen de där soldaterna själva bara läser sina texter rakt av.

Bäst är Capacity som börjar med att veteranen Lynn Hill, som tjänstgjorde i flygvapnet, läser sin egen text/dikt:
I have a capacity for war. I have a capacity for hate. I have a capacity for insanity. For anger. For lies. 525,600 minutes times 2, before I break into an explosion of thoughts, of insurgents and soft kills, and career moves. Capacity for destruction. Capacity for loss. Capacity for death, violence, nothingness. 24 months of pain and disgust. Actions of my hands accuse me. Guilty, charge. Unclear clear details and shaky intell, but still I pull the trigger. There’s a limit to madness. Gague clocks out at two years, but they serve up poison like entrees at Blueberry Hill. Crazy with a side of numb. It took 63,720,000 seconds to go from me to somebody else. To change.
Texten och låten går sedan direkt in i en intervju situation där Mike Ladd ställer konkreta frågor och Lynn svarar på ett brutalt ärligt sätt.

Därmed inte sagt att musiken i sig är tråkig. Tvärtom är den drabbande, brutal, malande och välkomponerad med olika loopar och motrytmer som ömsom skaver och ömsom svänger. Det finns också partier som sticker ut och för tankarna till friform jazz medan andra snarare känns som modern kammarmusik med ganska kärv tonalitet. Skivan har dessutom några spår där Mike Ladd rapar samt ett spår med en kvinnlig sångerska. Tyvärr är det just dessa låtar jag har svårt för, det är som att de förtar allvaret. Musikerna är hur som helst fantastiska i sina sparsmakade insatser och bandets grund med piano, trummor, bas och gitarr varieras med snyggt gästspel av Okkyung Lee på cello. Iyer använder sig också av live elektronik på ett väldigt effektfullt sätt.

Skivan är inspelad under två dagar i Brooklyn och livekänslan är påtaglig och ger en skitig känsla som känns helt rätt i sammanhanget. När skivan når mål efter 71 minuter känner man sig ganska mörbultad av både våldet i texterna och mörkret i musiken. Jag känner en respekt för vad soldaterna berättar men en avsky inför vad de varit med om. Antagligen precis det som är upphovsmännens avsikt. Mission accomplished.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry