Vladislav Delay Whistleblower

Vladislav Delay
Whistleblower
Huume13

Av: Mats Almegård

Publicerad: sön, 2010-01-10 16:21

För något år sedan intervjuade jag Sasu Ripatti i hans lägenhet i Berlin. Han berättade att många tror att han heter Vladislav Delay på riktigt. Visst kan finska namn vara konstiga, men kanske inte riktigt av den kalibern. Samtidigt är det inte så konstigt att det är som Vladislav Delay han blivit känd. Det var under det namnet det började en gång för tio år sedan, med ”The Kind of Blue EP” på egna bolaget Huume. Som Conoco och Sistol och i samarbetena The Dolls och AGF/Delay har han släppt ett begränsat antal skivor. Med Uusitalo har det blivt några fler, men det är bara techhousealiaset Luomo som slår Delay-projektet på fingrarna när det kommer till antal utgivna skivor. Visst finns det en glittrande charm i hans loungiga Luomo-techhouse och en rå skitighet i hans dansgolvstillvända Uusitalo, men det är ändå när han blandar ambient, glitch och dub som Vladislav Delay som det (ursäkta ordvitsen) klickar bäst. Det känns onekligen som hans mest personliga och intima projekt.

Efter en rad tolvor och album på respekterade bolag som Chain Reaction, Mille Plateaux och Max Ernst har det alltså blivit dags att fira tioårsjubileum som Vladislav Delay. Han gör det på bästa tänkbara sätt: genom det nya, fantastiskt vackra och egensinniga albumet The Whistleblower. Är man redan bekant med Vladislav Delay känner man genast igen sig: dubbig ambient med upphackade, tvekande rytmer och en oerhörd ljudbehandling.

Men albumet vore inte lysande om Vladislav Delay stått stilla på ruta ett. Det har han verkligen inte gjort. Han har utvecklats mycket som producent. Med sin fantastiska fingertoppskänsla för djup i ljudbilden, varma basgångar och luftiga harmonier är han i min bok en av världens skickligaste producenter. På The Whistleblower hörs också Ripattis bakgrund som jazztrummis tydligare. Rytmerna är inte byggda i en dator, utan framtrummade live på trumsetet. De är kantiga, upphackade och snubblar över sig själva hela tiden. Men trots, eller kanske just på grund av det, är de väldigt exakta, väldigt distinkta.

The Whistleblower är fascinerande hela vägen och en absolut nödvändighet för alla som är det minsta intresserade av elektronisk musik. Att plocka ut höjdpunkter är inte lätt, men möjligen lyfter sig hyllningen till dottern Lumi över de övriga spåren. Dess skrapande metalliska klanger, in-och-ut-vridna basgångar och svävande atmosfärer skapar en på samma gång eterisk och jordnära känsla som känns väldigt typisk för Vladislav Delay. Det är bara att gratulera på tioårsdagen och hoppas att han fortsätter i minst tio år till.

(Publicerad 2007)

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry