Voice of the Seven Woods

Voice of the Seven Woods
Voice of the Seven Woods
Twisted Nerve 077

Av: Jens Holmberg

Publicerad: lör, 2010-01-02 21:19

Jag ramlade in på Voice of the Seven Woods (Rick Tomlinsons alter-ego) Myspacesida för en tid sedan och upptäckte att det var dags för debuten. Spetsade omdelbart öronen och tänkte – Yes! Den självbetitlade skivan följer upp en rad egenhändigt släppta cd-r skivor och ett antal 7”-singlar. Bolaget Twisted Nerve är den nya hemvisten och inom kort följs släppet upp med en 10”-LP på samma bolag. Koppling till Twisted Nerve-etiketten känns naturlig, eftersom Tomlinson figurerat i bakgrunden på skivor med Dave Tyack på samma bolag.

Min relation till Voice of the Seven Woods (VOTSW) tog sin början på den insomnade musikscenen på galleri HYML i Göteborg. Jag hade nöjet att se Rick Tomlinson spela både solo och i sällskap med trummisen Martin McFaul, två bra set som dock stördes av en alldeles för hög scen och en skara fulla snubbar som inte kunde hålla mun. Bruset till trots var det en fin upplevelse i gränslandet mellan tradition och nutid.

Influenserna är många och från skivans tio spår glimtar turkiska toner, tropicalia, raga och psych-folk fram. Klassikt gitarrplock samsas med utflykter i sinnesvidgande psykedelika. Instrumenten oud, sitar, piano och trummor varvas med gitarr och violin. I stort är det en one-man-show, men Chris Walmsey och Pete Hedley bidrar bland annat med trummor respektive elektrisk bas. Mestadels är det instrumentalt, utom på några enstaka låtar där Tomlinson sjunger.

Blicken styrs omedelbart österut, när ”Sand and Flames” slår an tonen. Det torra ljudet från den päronformade ouden ljuder fint i stundens ingivelse. För att plötsligt stanna till. En trägitarr glider upp vid sidan och tillsammans dansar de fram i det sublima mötet mellan öst och väst. Storstilat, minst sagt. Efterföljande ”Sayat Nova” är en bländande raga, en resa rätt in i den kalla orientnatten, fylld av flärdfull magdans och febriga blickar. Den funkiga inramningen ger en härlig estradhypnos.

På ”Valley of the Rocks” visar Rick Tomlinson prov på sin fingerfärdighet och briljerande teknik. En akutisk gitarr fyller på med en djupare ton och följer från bakgrunden. Det är ett skickligt samspel och en vacker fond att sätta öronen till. Påföljande ”Underwater Tournet” svävar ut och doftar av kraut, medan ”Return From Byzantium” andas folkrock i samma skola som Pentangle. Jag kan se Bert Jansch lura i kulisserna när jag sluter mina ögon och sjunker tillbaka i skinnsoffan.

Det är befriande att Tomlinson inte låser sig vid den klassiska takoma-kanonen. Visserligen ligger ansatsen förankrad i Fahey, Basho och Kottke, men det stannar inte där. Det finns många som styvt upprepar vad som redan gjorts, fastnar i primitivismen och blir kvar i konventionens skugga. Men i likhet med Sir Richard Bishop bryter VOTSW ny mark och ser sig vida omkring efter nya infallsvinklar och breddar således uttrycket. Precis som Robbie Basho sjunger Tomlinson på ett par spår. Många har bespottat detta särdrag hos Basho, men jag tycker det fungerar väl hos dem båda, även om Basho har ett mer poetiskt register med hängande toner och ett säreget wailande. Det ger en extra dimension till den tekniska basen, utan att späda ut uttrycket. Fler borde prova.

Skivan är rik på nyanser och efter flertalet genomlyssningar känns musiken fortfarande vital, starkt präglad av suggestion. Det är högt i tak och resultatet är strålande. Att Tomlinson är en virtuos med ett gott öra råder det inga som helst tvivel om.

Som lite avslutande kuriosa kan jag nämna att namnet Voice of the Seven Woods tydligen härrör från en bok och sattes i all hast, när deadlinen för bandnamn närmade sig. Och ett rykte säger att han i framtiden planerar lämna namnet VOTSW för att spela istället spela in under eget namn.

(Publicerad 2007)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry