Wallahi le Zein!! Wezin, Jakwar and Guitar Boogie from the Islamic Republic of Mauritania

Diverse Artister
Wallahi le Zein!! Wezin, Jakwar and Guitar Boogie from the Islamic Republic of Mauritania
Latitude 07

Av: PM Jönsson

Publicerad: ons, 2011-09-07 11:25

Det är ett land helt utan musikindustri. Det finns inga privata radiokanaler. Inga skivbolag. Inga klubbar. Men musik kan man höra varenda kväll, på privata tillställningar, om man är ditbjuden eller kan nästla sig in genom tjat. Kassetter med inspelningar från konserterna går att köpa på marknader. Detta och mycket annat berättar Matthew Lavoie i det 30 sidor tjocka cd-häftet som medföljer dubbelskivan, som innehåller 28 låtar, ett urval av inspelningar från 700 (!) kassetter Lavoie lyssnat igenom sedan han blev besatt av musik från Mauretanien i mitten av 90-talet.

Radiojournalisten och musikantropologen Matthew Lavoie jobbar på Voice of America, han presenterar musik, producerar program, alltid med fokus på Afrika. Han skriver ibland texter på bloggen African Music Treasures och där har man bland annat kunnat följa intresset för Mauretanien som resulterat i den aktuella samlingsskivan. Det är en unik dokumentation vi får ta del av, vid sidan av skivor med Dimi mint Abba (som dog olyckligt i början av juni i år) hör det inte till vanligheterna att musik från Mauretanien uppmärksammas. Fältinspelningar kan vara svåra att få tag på i fysisk form, som musiken Charles Duvelle spelade in för Ocora på 60-talet, inspelningar som även släpptes på Prophet för ungefär 10 år sedan.

Jag lyssnar på Concert sous la tente (Prophet) och ett album med Coumbane Mint Ely Warakane och Cheikh ould Abba som franska Inedit släppte förra hösten. Både 60-tals-inspelningarna och den sistnämnda skivan är akustisk musik. Sång, både av män och kvinnor, tidinitt (luta) och ardin (10-14-strängad harpa) – de traditionella griotinstrumenten – liksom handklapp och enklare slagverk. Stark sång och stränginstrumenten slingrar sig i repetitiva, medryckande mönster. Mauretaniernas (eller morerna, själva kallar de sig beydane) musik är uppbyggd enligt fem olika skalor, som i sin tur är indelade i två delar: lekhal (svart) och lebyaal (vitt). Skalorna symboliserar olika stadier i livet, från barndomen till när döden är nära.

Musiken på Wallahi le Zein!! följer samma traditioner - men ett nytt instrument har tagit kommandot. Bort med tidinitt och ardin, nu är det elgitarrer för hela slanten. Det finns numera även elektriska tidinitt, men musikerna på Wallahi le Zein!! (som betyder skitbra, eller något liknande) använder Fender Stratocaster och billigare modeller. Ibland med pedaler. Inte helt olikt musiken på Group Douehs Sublime Frequencies-skivor, men här är elgitarrerna ännu mer i centrum, det är rått, svängigt, vilda solon där gitarristerna och sångarna ofta interagerar med publiken, via kommentarer och rop. Lavoie spelade in musiker med modern teknik, men han saknade känslan från konserterna, den sociala musiken förlorade i innehåll utan en publik. Musiken blev tamare. Kassetterna är det som räknas. Även om det är brus och svaj.

De första fem låtarna på skivan är haratine-musik. Mauretanien är ett uppdelat klassamhälle där haratine (även kallade svarta morer, troligen ättlingar till slavar från regioner söder om Sahara) i viss mån fortfarande är tjänare till beydane. Slaveriet upphävdes – på pappret – först i början av 80-talet. Haratine – ungefär 40 % av befolkningen – spelade från början mest folkmusik, men i och med en ökande urbanisering när huvudstaden Nouakchott växte explosionsartat – tog de sig större friheter musikaliskt, folk utanför griotfamiljer började spela, även tidinitt och elgitarr. Haratinelåtarna är extatiska, gitarristerna Mohammed Guitar och Kebrou gör mig yr med melodier som upprepas och upprepas i ett allt snabbare tempo. Distat guld. Rå trance-musik.

För att ta reda information om musiken har Lavoie talat med så många musiker som möjligt. Den ihoplappade historieskrivningen är intressant att ta del av, givande fakta, när man lyssnar, som att akustiska gitarrer började dyka upp på 60-talet, att när en av pionjärerna, den blinde Jeich ould Abba, elektrifierade sin tidinitt så blev publiken vildare och vildare, men de kvinnliga slagverkarna orkade inte med tempot, så man hyrde in homosexuella slagverkare i kvinnokläder. Och så är det även i dag. Enligt beydanetraditionen skall ”riktiga” män spela tidinitt. Eller gitarr. Inget annat. Möten mellan haratines rytmiska musik och beydanemusiken växte sig starkare på 70-talet och skapade nya stilar. Jeich ould Abbas sätt att spela blev en genre: jakwar. En annan Jeich, Jeich ould Chighaly, är en av mina stora favoriter på skivan; han har numera ett band, som även influeras av musik från Senegal och Mali. Egyptisk musik är en av de stora inspirationskällorna för Luleide ould Dendenni, som har byggt om sin gitarr, experimenterar med fasförskjutningar, och har ett mer glittrande, modernt sound. Han var även gitarrist åt Dimi mint Abba i många år.

Den mest förekommande artisten – eller iggawen, som de kallar sig själva – är Baba ould Hembare. Han kommer, som många andra, från en musikerfamilj, föräldrarna medverkar på de tidigare nämnda Ocora/Prophet-inspelningarna. Vi får höra nio låtar av honom, ibland med en yngre bror och en annan släkting. Det är bland annat inspelningar från bröllop där han sjunger direkt till de nygifta, och jämför dem med historiska personer, klassisk arabisk poesi, sång som river hål i tälttaken, och virtoust, himmelskt gitarrspel.

Vid sidan av Group Doueh tänker jag ibland på tuaregernas elektrifierade musik. Det finns klara paralleller, när Lavoie beskriver vad som inspirerat beydanemusiken genom historien är tuaregerna självklara, liksom andra berberfolk, i Marocko, och grannfolk i söder, som wolof, och, på senare tid, arabisk populärmusik. Men det råa, hypnotiska, är ännu starkare här. Det händer något, i Mauretanien, i mötet mellan det arabiska och det afrikanska. Det är musik som tar sig in i huden. Skakar om.

Kommer den arabiska våren även sprida sig till Mauretanien? Blir det en morisk vår? Militärer styr landet. Det förekommer tortyr. Oppositionsgrupper tystas. Det har förekommit protester mot presidenten Mohamed ould Abdel Azis regim – främst av unga människor - inspirerade av händelserna i Tunisien och Egypten, men vad jag förstår inga massdemonstrationer de senaste månaderna. Men vem vet. Vi lever i en spännande tid. Allt är möjligt.

Fotnot: skivbolaget Latitude har ingen hemsida, men Wallahi Le Zein!! går att beställa från Amazon, Forced Exposure m.m.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry