Washed Out_Julianna Barwick

Washed Out
Paracosm
Sub Pop SP1055
Julianna Barwick
Nepenthe
Dead Oceans DOC069

Av: Mattias Jonsson

Publicerad: ons, 2013-09-04 23:49

Jag brukar ibland älta en gammal favorit-tes om att musiker som blir medvetna om att det finns folk som uppskattar dem liksom förlorar sin oskuld när de plötsligt har något att leva upp till. Det kreativa tillstånd som uppstår när man inte riktigt vet vad man håller på med försvinner och den yttre pressen från omgivningens förväntningar gör att musikern börjar tänka för mycket. Man blir medveten om sitt hantverk och ser med sträng blick ner över axeln på sig själv. Man stannar i formen (för där är man trygg) och när det gäller innehållet så kan det ofta bli lidande. Jag menar verkligen inte att alla som ”slår igenom” eller ”blir stora” drabbas av det här – de kreativa vägarna kan lyckligtvis gå både bakåt, framåt och åt sidan – men det är i alla fall en risk som finns där och som jag sett många belägg för.

Washed Out (Ernest Greene) upptäcktes via Myspace och bloggar efter att i pojkrummet ha samplat sig fram till ett dansant och reverbdränkt uttryck, det som ibland kallas chillwave. 2009 blev det buzz kring låten ”Feel It All Around” och med 2011 års stilrena album Within And Without blev Greene ett etablerat namn inom en välbefolkad genre. Nya skivan Paracosm lever tyvärr inte upp till mina förväntningar (vilket bekräftar min tes). Det första jag noterar är att Washed Out delvis lämnat de väldigt avskalade och drömska stämningskulisserna från Within And Without och nu börjat skriva låtar istället. Teoretiskt sett skulle detta kunna vara något bra men jag tycker tyvärr att musiken tappar lite av sin mystik, sin dragningskraft. Alltså, skillnaden kan tyckas hårfin. Ljudbilden och det viskande sångidealet består men det saknas något (eller om det möjligen är för mycket av någonting).

Singelspåret ”It All Feels Right” är ganska trevlig att lyssna på. Det återkommande psych-sticket är en av höjdpunkterna på skivan. Men intrycket dras ner av den lite fåniga Inner Circle-känslan i verserna. ”Don’t Give Up” är också mycket sympatisk pop, kanske doftar det lite väl mycket Radio Dept eller nåt – men i popsammanhang har låten verkligen en hitrefräng. Eftersom en av de bästa egenskaperna hos Within And Without-skivan var dess tyngdlöshet så känns det ironiskt att ett av de sämsta spåren på nya skivan heter ”Weightless”. Så trött, så trött, så fantasilös. ”All I Know” dras tyvärr också ner av en svag vers och ett mesigt gitarrljud, jag tänker faktiskt på Ace Of Base varje gång (jag är allvarlig här, referenslyssna gärna på ”Life Is A Flower”).

Skivan tar sig när de svepande och vemodiga låtarna ”Great Escape” och ”Paracosm” dyker upp. Avslutande ”Falling Back” och ”All Over Know” är dock tämligen anonyma, idéerna har tagit slut och jag kan inte arbeta upp någon entusiasm hur mycket jag än försöker. Kanske borde man se ett varningstecken när en skiva inleds med en meningslös introlåt som ”Entrance”. Det är som att Washed Out känt att materialet inte håller för att bygga upp stämningen på egen hand. Jämför förra skivans förstaspår ”Eyes Be Closed” som både lyckades sätta stämning och vara magnifik på en och samma gång.

Julianna Barwick fick ett slags genombrott för ett par år sedan med skivan The Magic Place. Hon hittade en lite egen nisch med ett vackert uttryck där hennes loopade, änglalika röst stod i centrum. Jag gillade den skivan och större delen av den konsert jag såg med henne förra hösten. Men under spelningen kände jag också att några av spåren lät som upprepningar. Jag började fundera på om det fanns en svaghet i hennes koncept, om låtarna tillkommit tack vare eller på grund av den teknik hon använder. Nu är hursomhelst hennes nya skiva ute och när Nepenthe drar igång känner jag att det mesta är sig likt. Mer på ont än på gott ska det visa sig.

Förut har hon gjort allting själv på sina skivor. Här hörs också stråkensemblen Amiina, isländska musiker med kopplingar till Múm och Sigur Rós samt en flickkör. Idén att åka till Island och spela in skivan var säkert bra, på papperet. Men slutresultatet är tyvärr mindre än sina beståndsdelar. Jag menar, vad ska hon egentligen med en barnkör till när hon kan låta som tusen körer på egen hand? Inledningsspåret ”Offing” vaggar dock in mig i den där typiska Julianna Barwick-stämningen. Det här blir nog vackert, tänker jag.

Problemet är att i princip alla spår låter som introspår. Problemet är att det inte sker någon utveckling i låtarna. Problemet är att det inte finns någon dynamik att tala om. Problemet är att alla spår låter snarlika, de är utbytbara och känns ofärdiga. Istället för musik: irritation. Jag försöker en sista gång bena ut vad som är fel. Börjar mer och mer tänka att det handlar om den största av synder: på den här skivan är Julianna Barwicks musik inte längre vacker, den är ”vacker”.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry