Williamson x2

Receptacles
Receptacles
Tilting Converter 01
Hot Four
Eye of the Moose
Creative Sources 256

Av: Magnus Nygren

Publicerad: fre, 2014-05-30 17:29

Basisten Joe Williamson har en fantastisk split-vision. Han är lika musikaliskt som geografiskt fri. Född och uppvuxen i Kanada kom han till Berlin i böjan av 90-talet för att sedan flytta till Stockholm och Sverige. I såväl Sverige som Berlin har han ödmjukt tagit sin plats och spelat med de flesta. Vid sidan om impron har han närt en betydligt rockigare sida, som basist och också som gitarrist. Hur han lyckas få ihop dessa bägge sidor är naturligtvis fascinerande. Att lyssna på två av hans senaste alster, Hot Four och Receptacles är som att komma in i två skilda världar. Att det skulle finnas någon sofistikerad länk däremellan tror jag inte riktigt, inte om man räknar bort fenomalt luddiga begrepp som kreativitet och energi. Så strunt i det. Två sidor av samme Joe stämmer, men inte två sidor av samma mynt. Dr Rock and Mr Impro.

Jag börjar med Receptacles. Eller Joe Williamson som Dr Rock om man så vill. En rolig trio med gitarristen Anton Toorell och trumslagaren Dennis Egberth. Williamson på elbas. Stökig, ryckig rock som tar avstamp i Captain Beefhearts bluesigt aviga sida – och stannar där. Blueskänslan är tydlig, framförallt i Toorells taggiga gitarr som exemplariskt smälter samman Rockette Morton och Zoot Horn Rollo. Egberth och Williamson går utanför det stadiga beatet och får till en underbart vinglig färd i låtar med titlar som ”Breakfast”, ”Satanism”, ”I Don’t Remember That”. Det är bra, naket och rått. Och det glädjer mig att Joe Williamsons sång inte försöker ta sig an Beefhearts fraseringar. Snarare pratsjunger han fåordiga texter där rösten tar plats långt bak i mixen. Ett problem finns dock med skivan, inte med sången, men överlag. Nästan samtliga av de ganska korta låtarna går i samma tempo, det blir lite av variation på ett tema. Bortser man från textraderna har man egentligen ingen aning om var på skivan man befinner sig. Låtarnas olikheter räcker inte till för att separera. I längden blir det ett problem, spelar man några enskilda låtar gör det ingenting.

Lustigt nog fungerar igenkänningen annorlunda på Eye of the Moose. Här är den inget man blir trött på, snarare är den det man suktar efter, som håller samman. Men jag tror att den faktiskt spelar lyssningen ett spratt, man tror sig ha varit på platser något tidigare i de improviserade kompositionerna, men antagligen inte, troligen är det bara hörvillor. Det handlar nog mer om liknelser än det exakta återbildandet. Men jag gillar känslan av återvändo, om än det är en chimär, eller hur kvartetten gemensamt följer de stämningar de bygger upp. I alla fall tillräckligt länge för att jag ska hinna känna mig hemma. Joe Williamson träder här in i rollen som Mr Impro. Hans stråkdragna droner är lika fylliga som vibrerande. Men att kalla detta dronemusik leder fel, snarare är det den typ av impro där musikerna bygger en gemensam kropp snarare än att göra allt för att sticka hål på eventuella gemensamma nämnare. Det gör att varken Joe Williamson, gitarristen David Stackenäs eller trumslagaren Ståle Liavik Solberg egentligen sticker ut, även om alla spelar bra. Vad gäller Andreas Backers ordlösa röst är den så anti-sticka-ut att den faktiskt gör det. Genom att forma klangerna långt bak i munnen får de en nästan mumlande eller hummande karaktär, långt ifrån det skrikiga eller gutturala uttryck många röstanvändare landar i. Bra tycker jag. Skivan är inspelad live på Musikhögskolan Ingesund i Arvika 2013.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry