Wolves in the Throne Room

Wolves in the Throne Room
Celestial Lineage
Southern Lord 142

Av: Jens Holmberg

Publicerad: tors, 2011-11-03 21:56

Den senaste tiden har det börjat hända saker på den amerikanska black metal-scenen. Band som Wolves in the Throne Room, Absu, Leviathan och Liturgy har plötsligt poppat upp ur underjorden och format en experimentell form av black metal som hittat en publik utanför den vanliga metallfåran. Samtidigt har fenomenet omfamnats i det kulturella finrummet. Plötsligt spelar Liturgy på MoMa och The New Yorker förklarar det nya svarta fenomenet. Att betrakta banden som ”true” väcker nog ont blod i vissa kretsar men scenen har hittat sin egen form och skakat av sig det skandinaviska arvet.

När Olympia-bröderna Aaron och Nathan Weaver startade WITTR 2004 var de starkt inspirerade av just den skandinaviska scenen och band som Burzum och Ulver. Angreppssättet känns igen. Ungefär som när Led Zeppelin och Black Sabbath inspirerades av sina gamla blues och jazzhjältar. Först kopiera, sedan förnya.

I likhet med norska Mayhem finns det en tydlig koppling till det ambienta i WITTR:s musik. Somliga skribenter har också dragit det så långt att musiken rubricerats som "ambient black metal". En ganska bra beskrivning av soundet, förenklat uttryckt. Själva tar WITTR avstånd från begreppet black metal och dess innebörd. De betraktar sig inte som black metal, men att de spelar black metal för att få uttryck för sina egna idéer.

Det är dags att avsluta trilogin som startade med skivan Two Hunters 2007. Efter fyra sluts cirkeln med mästerveket Celestial Lineage. Öppningspåret ”Thuja Magus Imperium” är en koloss som drivs lika mycket av amerikansk västkustpsykedelia som primitiv och karg metal. Med ringlande klockor och sakral, mässande sång, från Jessika Kenneys byggs stämningen upp. Musiken är brutal och snabb, men inte aggresiv. Snarare meditativ. I musiken går det att höra tydliga ekon av Popol Vuhs stämningsfulla arrangemang. Bandets strävan åt det lugna tar sig också uttryck live, där våld och moshande är banlyst. Musiken ska verka kontemplativ och framförs ofta i minimalt ljus.

Jessika Kenney, som tidigare arbetat med bland annat Sunn O))), Sun City Girls och Asva, uppplåter sin vackra stämma till tre spår och är en perfekt sparringpartner till Nathan Weavers väsande. Det skapar fina kontraster i musiken. Även Aaron Turner (ex Isis) ryter till på den korta men stämningsfulla ”Permanent Changes in Consciousness”.

På flera spår tillåts naturen ta plats.Elementärljud påminner om dess skiftningar. Vatten som droppar, vinande blåst och eld som sprakar. Precis som de själva lever tillsammans med naturen gör musiken det också. Den tydliga symbiosen skapar en organisk grundplåt som Randall Dunn gjort storverk med i sin Alephstudio. Ljudet är stort och maffigt, utan att bli livlöst.

På avslutande ”Prayer of transformbildations” drar långa och sprakande riff ned tempot och trummorna slår av på takten. Medan musiken dör ut tänker jag på hur WITTR skjuter fram positionerna för den amerikansk black metal-scenen. De är förnyare och vågar bryta upp gamla mönster och dogmer. Istället för vassa knivar använder de ekologiska morötter för att övertyga. Här är blod, corpsepaint och djurdelar överflödiga, de låter istället musiken illustrera deras drivkraft. Känns det igen? Först kopiera, sedan förnya.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry