Woods At Rear House

Woods
At Rear House
Shrimper 150

Av: Ulrika Revenäs Strollo

Publicerad: mån, 2009-10-26 15:19

I det ögonblick jag hör öppningsspåret “Pass On Me” förs jag bakåt i tiden och känner en näst intill förhöjd livskänsla infinna sig. Omedelbart springer jag fram till cd-hyllan och plockar fram Folk Implosions “Palm of My Hand” och ”Electric Idiot EP” och Sebadohs “Bakesale”. Och i nästa andetag: Devendra Banharts “Rejoicing in the Hands”. Och någonstans mellan dessa skivor hamnar Woods nya album “At Rear House”, det omisskännliga lo-fi soundet, de medryckande folkrockmelodierna och den ibland halvfalska, ibland falsettlika, lite nonchalanta rösten.

Överhuvudtaget utgår albumet mycket från små men ytterst medvetna variationer i sångstil. Ofta burkig, skev och manierad stämsång, som ljudet från en gammal radioinspelning i “Hunover” och “Night Creature” eller som en mer skönklingande och mindre raspig falsettsång i “Keep It On” och ”Be Still”.

Inledande “Pass On Me” har en distinkt basgång och en mer Traditionell lo-fi stämsång; det är en oemotståndligt charmig låt, enkelt uppbyggd enligt konceptet refräng-vers-refräng och med en text som upprepar och varierar sig kring samma tema. “Don´t pass on me, and I won´t pass on you”; och fortsätter sedan med “Don´t count on me”, “Don´t wait on me”, “Don´t change on me” osv.

Produktionen och arrangemangen är hela tiden ytterst avskalade. I likhet med förra albumet “How to Survive in the Woods/In the Woods” använder sig Jeremy Earl och Christian Deroeck i princip enbart av akustisk/elektrisk gitarr, bas och trummor. Men det som gör att detta känns angeläget 2007, och inte som en upprepning av någon gammal lo-fi skiva från 1994, är att Woods vid ett flertal tillfällen tillför en mer komplex ljudbild till denna typiska lo-fi kanon. De använder sig (visserligen sparsmakat) av både fältinspelningar och elektroniska ljud i en uppdaterad neopsykedelisk och noisefolk-aktig anda: i den mörkt hotfulla “Walk the Dogs”, i det oväntade skrapande, mytiska tvåsekundersinslaget halvvägs in i akustiska “Bone Tapper” eller det inledande fågelkvittret i “Be Still” , som sedan ligger kvar och då och då bryter igenom; ett nästan ohörbart bakgrundsbrus.

“Walk the Dog” är oerhört filmisk och förtätad i sitt anslag. Den sticker ut lite från de övriga låtarna på albumet med sin mörkt pratviskande sång, och det metalliska ljudet i bakgrunden skapar starka bild-och ljudassociationer; det låter som någon står och slår med ett metallrör mot ett annat, eller drar det fram och tillbaka över ett metallstängsel. En ödesmättad stämning sprider sig genom kroppen. Jag känner blåst och kyla mot ansiktet, ser ett ödelagt fält, ett övergivet industriområde. Bakom trummorna, den akustiska gitarren och sången finns ett annat lager av ljusare, ibland skärande stämsång och en mer ettrig, gnisslande gitarr; och det där skrapande metalliska ljudet återkommer, upprepas men förändras, intensifieras.

“At Rear House” är inget nyskapande eller egentligen särskilt originellt album; det är de små detaljerna den vinner på, men kanske framförallt på de charmigt medryckande melodierna. Woods är en reservationslös förälskelse; jag lyssnar om och om igen och blir omedelbart på glatt humör.

(Publicerad 2007)

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry