Yasumune Morishige x2

Hugues Vincent & Yasumune Morishige
Fragment
Improvising Beings, ib28
Keiko Higuchi & Yasumune Morishige
Awai
Improvising Beings, ib19

Av: Joacim Nyberg

Publicerad: tis, 2014-09-09 20:33

Cello är ett av mina absoluta favoritinstrument. Ljudet; det låga samtidigt klara, det höga samtidigt ödmjuka sjungande. Bredden; cellon låter lika bra hos Bach, Pettiford och Honsinger. Utseendet; trä, mjuka välvda former, cellistens intima ställning. Avgjort det sexigaste instrumentet. När jag fick två skivor från franska Improvising Beings, Fragments och Awai, i handen blev jag naturligtvis nyfiken och munter: två duos, en cello/cello och en cello-sång respektive. Massor av cello således. Yasumune Morishige (även känd som Mori-Shige) är den gemensamma nämnaren. Japansk musiker och fotograf, inte sådär värst välkänd men intressant. På Fragment får han sällskap av fransmannen Hugues Vincent som är en något privat musiker; ingen hemsida, ingen jättestor diskografi men han dyker upp lite här och där i allehanda sammanhang. Denna duo visar sig vara en matchning av stora mått.

Musiken på Fragment kan enklast beskriva som mer impro än kammarmusik. Det är inte klassisk musik, inte heller jazz eller rent ljudskapande. Morishige och Vincent spelar med relativt konventionella tekniker: ingen elektronik, inga overdubs, och de utökade teknikerna är ganska sparsmakade. Det mesta är helt enkelt stråkat eller spelat med fingrarna. Detta gör att cellon får chansen att visa upp sig från sin bästa sida. Och det låter alldeles underbart! Det är ofta väldigt lågpitchat och lite krälande men stundtals vackert sjungande och harmoniskt, lyssna extra noga på de skeva vackert sargade klangerna på spår sex! Morishige och Vincent är inte rädda för att skapa klarhet och sammanhang i musiken, tredje spåret bjuder till och med på rytmer som snudd på svänger medan femte har ett driv som rycker och stöter.

Samspelet är ruskigt bra och ibland går det rysningar genom kroppen när de två celli får blomma ut i stora gester. Fragment är en riktigt fin skiva som jag kommer återvända till många gånger. Musiken är vacker i sin nakenhet och samspelet är hisnande. Samtidigt som Vincent och Morishige visar på cellons bredd och presenterar en uppsjö av tekniker blir det aldrig någon simpel uppvisning. Musiken har huvudrollen och alla sounds görs för musikens skull, inte för showens. Det är enkel musik som går rakt in i hjärtat. Varmaste rekommendationer.

Den andra duon, den mellan Morishige och sångerskan Keiko Higuchi, är av annat snitt. Vi möts av luftig impro med inslag av folkinspirerad sång och en cello som får rollen av ackompanjemang. Keiko Higuchi är från Japan och har sjungit med bland andra Alan Silva och Yoshisaburo Toyozumi. Duon med Morishige har varit aktiv i över tio år, (skivan Pseudo- kom ut 2004) och på Awai får vi åtta spår inspelade i Tokyo 2011 och 2012.

Jag stöter på patrull direkt. Sången är oformlig, jag hör inte texten, och det finns inget med Higuchis röst som ger några större intryck. Visst, hon sjunger väl fint och när hon är nere på de låga tonerna är det mustigt och fylligt men på det hela taget är det ganska ordinär improsång det handlar om och jag blir inte alls intresserad. Även Morishige som spelade så fantastiskt på Fragment är en besvikelse. På Awai är det mer traditionell improcello utan några överraskningar. Det är svagare och luftigare än på Fragment men också mer fantasilöst och utan riktning. Det sinne för melodi och rytm som Morishige visade upp i duon med Vincent är som bortblåst när han spelar jämsides Higuchi och jag undrar vad de egentligen vill med musiken. Jag vet inte, det känns helt viljelöst. Slutresultatet blir tyvärr mycket oinspirerande, snudd på ledsamt. Synd.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry