Yellow Swans: Mort

Yellow Swans
Mort au vaches
Staalplaat
(noise, psykedelia)

Av: Thomas Millroth

Publicerad: lör, 2009-09-26 18:07

Peter Swanson och Gabriel Saloman skapar en dånande nermald noise. Men det är ändå inte av den öronspräckande sorten, där de flesta parametrar försvinner i en superparameter. Musikslingorna rör sig makligt genom brus och rundgångar.

Staalplaats serie Mort aux Vaches utmärks av en parollartad ton. Och stridsropet ”ner med borgarsvinen” ekar av en aktivistisk praktik, som kanske inte alltid upplevs som aktuell. Hos Staalplaat lever den mest som en gest av igenkänning. Och det är nog många som gärna lyssnar extra, känsliga för övertonerna i skriket. Staalplaat förvaltar med framgång det fulas gränsöverskridande, ironiserande och destruerande estetik. Som alltsomoftast saboteras av en ganska vacker, till och med litet vemodig, musik på själva skivan, där så mycket information som möjligt strukits. Antagligen för att reta samlare och andra konventionella typer som mig själv. (I brist på riktiga borgarbrackor, som nog aldrig kommer i kontakt med serien Mort aux Vaches.) Men vi gillar att bli retade på detta vis. Och samlar vidare på Staalplaats omöjliga, underliga och fantastiska cd-omslag med skivor i.

Yellow Swans passar utmärkt in i serien, de sviker inte sina ideal. Lagren av noise skimrar då de skaver mot varandra. Som kontinentalplatåer som ständigt lovar jordbävningar å det värsta men mest åstadkommer små skrämmande skalv. De obetitlade styckena bygger upp dånande ekorum, som gör stämmorna luddiga i kanten. Men snart slås jag av den närmast vemodiga mollklingande stämningen. Det är en trollskogsskräck som landat hos Elsa Beskow.

Bäst är det sista, tjugo minuter långa stycket, där de bökar och stökar runt och får de oändliga linjer som deras musik kräver. Konturerna är vindlande och de vinner, då de kan bearbeta sina klanger långsamt och omständligt. De skapar en atmosfär av yrande splitter i ultrarapid.

Yellow Swans psykedeliska noise med skrålande elektronik och maniska gitarrspel skapar till sist en stämning, där jag inte får luft. Som om någon håller hårt om min bröstkorg. Samtidigt känner jag hur det övergår till ett famntag. Det är som någon som är riktigt full och gärna vill kramas. Det är en intressant känslosamhet Yellow Swans ägnar sig åt. De är ganska rara i all sin vädjan.

Naturligtvis är omslaget med sin relief, där en söt flicka i huckle på en brygga snackar med en gullig gul anka (!), en strålande beskrivning av albumet: jag tror Yellow Swans med behållning har läst HC Andersen.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry