Yoshio Machida: Music from the SYNTHI

Yoshio Machida
Music from the SYNTHI
Baskaru, KARU-29

Av: Sven Rånlund

Publicerad: tors, 2014-03-20 20:25

En av världens nördigaste synthar, i vart fall den blåaste, har fått sitt eget kärleksalbum. ljud- och bildkonstnär Yoshio Machida från Japan har haft det experimentella nöjet att laborera med en Synthi AKS, en musikmaskin från det tidiga 70-talet som inte bara är legendariskt unik utan också väldigt svårspelad. Den såldes i en version i en praktisk portfölj med ett blått tangentbord i locket, men att göra musik med de tre oscillatorerna genom att sticka små pinnar i en matris, det var tålamodsprövande. Synthin kunde aldrig konkurrera med Robert Moogs mer lättspeladde instrument, den var för knasig för att slå. I dag finns originalen bara i några dussintal över världen (en i Masthugget!), men en mindre serietillverkning har nu påbörjats. Endast för tålmodiga, bör tilläggas – det kan ta några decennier att stå i kö.

Så, vad har Yoshio Machida hittat på? ”100% Synthi” utlovas som ljudkälla. Eftermixning är inte mycket att orda om. Machida har spelat in rytmmönster och klippt ihop tre-fem styken för varje låt, men i övrigt hörs inget som som inte redan finns i maskinen.

Det låter rått och ostadigt om skivans tretton improvisationer. Yoshio Machida tyglar sina repetitiva mönster så gott det går, Synthin är ju en erkänt instabil. De flesta spåren förstärker snarare än sminkar över skavankerna som normala producenter skulle eq:a eller filtrera bort. Brus, hiss, spänning; vore det inte fråga om elektroniska kretsar kunde man tala om taktila ljud och fysisk kontakt med materialet. Nerven växer i närlyssningen.

Musikaliskt är Machidas syntutforskande långt ifrån lika intressant som Benges (Ben Edwards) skiva Twenty Systems från 2008, där han gjorde en låt per år och synt med strängt fokus på exakt det som utmärker respektive instrument. Yoshio Machida snarare testar sig fram, nöjer sig lite för tidigt med det rytmiskt mönster, tar vad han lyckas ratta fram. Allra bäst är paradoxalt nog de låtar som minst utnyttjar AKS-syntens typiska rytmiska sekvenser och istället söker de långsamma, drånande förloppen. Avslutande ”Synthi No.30” är som en långsam, vaggande mistlur i en tjock dimma av brus och störning. Den som uppskattar elektronisk musik, särskilt det som försiggår ”under huven”, lär hitta åtskilligt att nörda loss på. För andra – well, omslaget är fint.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry