Zeitkratzer + Keiji Haino

Zeitkratzer + Keiji Haino
Zeitkratzer + Keiji Haino
Zeitkratzer Records (ZKR0018)

Av: Joacim Nyberg

Publicerad: tis, 2014-10-07 12:27

Att presentera ensemblen Zeitkratzer känns både svårt och onödigt. Den har funnits länge, gjort massor, rört sig mellan flera olika genrer och är ständigt produktiv. Den är även väl omskriven här i Soundofmusic, följ gärna taggen längre ner på sidan för att se vad som tidigare sagts om denna mäktiga musikaliska varelse. För det är så det låter om Zeitkratzer: de är som en enda stor kropp som rör sig på de mest mystiska sätt. På ensemblens senaste skiva samarbetar de för andra gången med japanske legenden Kaiji Haino. Den stora skillnaden från 2008 års Electronics är att Haino på nya Zeitkratzer + Keiji Haino endast använder sin röst, gitarren lämnade han hemma vilket resulterar i en mer akustisk känsla, mindre elektronisk drone, något som passar Zeitkratzer alldeles utmärkt.

Jag har lyssnat länge och intensivt med denna skiva. Anledningen är att den så oerhört fascinerande. Jag vill höra alla detaljer, det finns ständigt något nytt att upptäcka. Jag har provat lyssna i olika ljus, i olika omgivningar och i olika sinneslag, i förgrunden och i bakgrunden, och det häftiga är att musiken på något sätt formar sig efter mig och världen runt omkring. Den är nästan flytande och kan lägga sig som hinna på verkligheten. DEt är musik som omsluter, suger in mig i en annan värld. Människorna runt omkring rör sig som i ultrarapid. Det är en utomkroppslig upplevelse som är väldigt rusande. En flykt från verkligheten.

Det vilar en tydlig mystik över musiken, de schamanistiska, ritualistiska elementen och Hainos mantraliknande sång är tongivande, något som förstärks av första spårets träblock vilka ger känslan av att vara i ett tempel. Zeitkratzer utnyttjar rytmiken väldigt väl; samma spår har en monoton oroväckande rytm medan pulsen i andra spåret "Smashine" påminner om blodet som pumpar i den stora deformerade kropp som heter Zeitkratzer. Femte spåret "Wet edge" lånar med sina arga hackande stråkar från den klassiska duschscenen i Hitchcocks Psycho och utvecklas till en snubblande dödsmarsch. Hainos kastratsångsliknande uppvisning ackompanjeras av glockenspiel, chimes och flageoletter och ensemblen flyter ihop och de låter helt fantastiskt bra ihop med Haino. Ofta har man ingen aning om vilket instrument som gör sig skyldigt till vilket ljud, det hade varit omöjligt att gissa sig till sättningen. Långsamt flyter musiken fram, transformationerna går i ultrarapid. Även de livligare styckena som "Birdy" och avslutande "Cryogen" känns krälande. Jag måste säga att det är otroligt obehaglig musik. Den ger en surrealistisk känsla som är svår att skaka av sig. Brr, rysningsframkallande.

Faktiskt är det så att det ter sig vara ganska simpla kompositioner med ett element i fokus och små förändringar inom det samma. Det är dock väldigt samspelt och välljudande (om man nu kan uttrycka sig så), och trots att Haino ofta ligger lite ovanpå musiken smälter han ofta in och blir en del av ensemblen. Om man inte är van vid hans röst kan man kanske bli lite förundrad; han skriker, gnyr, gurglar, skriker som en stucken gris, hans register är enormt. Jag är ett stort fan av Hainos röst och är faktiskt lite glad att han inte svingar gitarren (trots att jag är lika stort fan av hans gitarrspel).

Man kan undra hur kompositionerna ser ut och vilka instruktioner Haino fått. Det känns emellertid inte så viktigt, för hur som helst låter det väldigt bra och jag konstaterar med hög puls och ett stort obehag att Zeitkratzer + Keiji Haino är en väldigt, väldigt bra skiva.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry