Zeitkratzer_Electronics

Zeitkratzer / Carsten Nicolai
Electronics
Zeitkratzer Records ZKR004
Zeitkratzer / Terre Thaemlitz
Electronics
Zeitkratzer Records ZKR005
Zeitkratzer / Keiji Haino
Electronics
Zeitkratzer Records ZKR006

Av: Sven Rånlund

Publicerad: sön, 2009-10-04 22:01

Tre nya skivor av berlinensemblen Zeitkratzer gör det på ett roligt sätt väldigt svårt att sätta fingret på vad konstmusik är i dag. Gruppen, under pianisten Reinhold Friedls ledning, har sedan 1997 spelat musik av kompositörer som Luigi Nono, Arnold Schönberg, Helmut Lachenmann, Iannis Xenakis, John Cage. Men de har också samarbetat med ljudkonstnärer som Christina Kubisch, Phill Niblock och John Duncan. Och lirat med Markus Popp och gjort en omtalad inspelning av Lou Reeds ”Metal Machine Music”.

Om Zeitkratzer är mardrömmen för konserthusens pr-avdelningar, åtminstone när de kommer med musik som skrämmer skiten ur abonnemangspubliken, står de å andra sidan högt på önskelistan för festivaler som litar på sina kicksökande lyssnare. Jag hörde dem under GAS-festivalen för några år sedan, då spelade de beställningsverk av Lee Ranaldo, Merzbow och Jim O’Rourke. Intressant nog utan ett spår av flirt med rockens gester. Oerhört koncentrerat, samtidigt spontant, något som säkert vuxit ur deras växlingar mellan noterad och improviserad musik.

På egna, nystartade skivbolaget Zeitkratzer Records ges nu ut tre skivor med tre musiker som sällan namedroppas i orkestersammanhang: Terre Thaemlitz, Carsten Nicolai, Keiji Haino. Thaemlitz och Nicolai krediteras som kompositörer för den musik de framför med Zeitkratzer, medan det på Haino-skivan står att musiken är ”constructed” ihop med Reinhold Friedl och ensemblen. Må vara hur det vill, gränsen för samarbete är inte glasklar, i synnerhet inte när det gäller Zeitkratzer.

Men vi tar det i nummerordning: ”Electronics” med Carsten Nicolai först. I cd-häftet beskrivs samarbetet utifrån en idé om att kombinera akustiska instrument med elektronik de arbetat på i tio år. I fokus står, förstås när det handlar om Nicolai, teoretiska utforskningar av ljudens kvaliteter. På två kvartslånga minimalistiska stycken, ”C1 pt1” och ”C1 pt2”, är instrumenten elektroniskt förstärkta. En annan låt, ”5 min”, är nästan uteslutande en elektronisk historia. Den beskrivs så här: ”After an approximately three minute long 16 kHz tone generated by television tubes, the audible countdown of a clock begins, with the beeping of the seconds providing the basic rhythm for the musicians. With their instruments – sinus tone generators, oscillators, plugs – they produce electronic noises such as grounding buzzes, pure sinus tones and white noise which are employed as musical material.” På den inledande låten, som borde vara den avslutande, förenas de två kontrahenterna, de akustiska och elektroniska ljuden.

”How do music and machine go together?”, frågas det i cd-häftet. Toppen! Jag sidsteppar deras hänvisningar till Mahlers romantik och Schuberts repetitiva inslag, det räcker att konstatera att Carsten Nicolais musik inte varit så här spännande att lyssna till på länge.

Nästa skivprojekt i denna tredelade ”Electronics” har Zeitkretzer med Terre Thaemlitz, som uppenbarligen gått till på helt annat sätt. Det är en märklig, spretig men rätt modig platta, för Zeitkratzer och för Thaemlitz, mest känd för sina konstnärligt konceptuella, ofta genusforskande electronicaplattor som ”Means from an end” och Couture Cosmetique”. Ensemblens utmaning verkar här ha legat i att hitta sätt att musikaliskt kommunicera med Thaemlitz metoder, hans oakademiska, politiska mönstrade ljudpalett.

En galen sorts frihet har uppstått i inledande ”Down Home Kami-Sakunobe”, där Thaemlitz wailar som den värsta sydstatspredikant och ensemblen soulgroovar en aning likt Bad Seeds. Jag fattar inte grejen, det är lite för stelt, men ganska underhållande. I samma skevande spår rör sig ”Hobo Train”, en låt i skrittande fyrtakt med countryfejande fiol som verkar ha något filmiskt på hjärtat. Vad jag hör är dock en ensemble med känsla för rytm som inte hittar fram. Samarbetet med Therre Theamlitz saknar inte förtjänster, de två långa avslutande ”Superbonus” 1 och 2 placerar orkestern rätt intressant mellan jamsession och verk. Men skivan är utan tvivel ensemblens minst elektroniskt spännande samarbete.

Så – äntligen! – Zeitkratzers kollaboration med Keiji Haino. Livematerial från Rosa-Luxemberg-Platz i Berlin 2005 och Donaufestival i Österrike 2006. Haino använder gitarren sparsamt, men när det väl plockas fram hörs det. Mest märks hans röst – han uppskattade att sjunga så mycket att han lär ha skojat om att han vill bli Zeitkratzers sångare…

Vänner av Keiji Hainos schamanistiska noise behöver dock inte vara osäkra, det är starka rörelser igång. Inledande "Aria I" är dov improv med orkestern utbredd över ljudbilden och med Hainos mantraliknande sång på långa utflykter upp och ned i registret. På "Aria II" hettar det till, mer elektronik adderas, stråkar viner över slagverk och basklarinett. Den avslutande, 25 minuter långa "Sinfonia" utvecklas som rena viljans triumf från massiv industrirock in i en cementblandare som futuristen Luigi Russolo kanske drömde att maskinmusiken i framtiden skulle utvecklas till. Stenhårda slagverk, blås, stråkar, det är verkligen live och elektroniskt, och så Hainos röst, gitarr, thereminer, elektronik.

Zeitkratzer/Haino-plattan är nog det mest sammansvetsade samarbetet jag hört av ensemblen. Att plocka in en noiseartist, det har de gjort förut, men här expanderar Zeitkratzer parametrarna för vad de förmår att göra orkestralt. Resultatet är vibrerande.

(Publicerad 2008)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry