Zeitkratzer_Metal Machine Music

Zeitkratzer
Metal Machine Music
Zeitkratzer Records zkr0016

Av: Johan Redin

Publicerad: fre, 2014-08-29 11:52

Förmodligen tillhör jag den glesa skara som tycker att det roligaste med Lou Reeds Metal Machine Music är att den också gavs ut i en fyrkanalig quadrophon-pressning, alltså för maximal hi-fi njutning. Efter det tar överraskningarna slut, och ärligt talat har jag aldrig riktigt begripit varför den har skattats så högt. Den är originell ur ett rockhistoriskt perspektiv, kanske rentav ”djärv”. Men samtidigt är det frågan var intentionen ligger. Under decennier var Reed förtegen om bakgrunden till Metal Machine Music. Den tillkom under hans mest heroindränkta period och uppenbarligen ett affekterat steg i försöket att bli av med kontraktet hos RCA för att gå över till Arista. Helt klart var rockkritiken inte riktigt var mogen för den. Skivan sågades unisont världen över, inte för att den väsnades för mycket, snarare för att den var direkt genant. Idag är orden annorlunda och på senare år hade Reed chansen att lyfta fram den som ett viktigt steg i hans arbete som kompositör.

Jag måste ändå erkänna att jag lyssnar på den av och till. Ibland når den passager som bildar liksom en tunnel av dissonans och blir direkt vacker. Problemet ligger mer i det att den envisligen inordnas i en konstmusikalisk kanon och inte, vilket är ett mer intressant perspektiv, betraktas som ett radikalt steg i den annars så grooviga sjuttiotalsrocken. Det Reed gjorde (om det nu var så tänkt) var att radikalisera tidens inflytande från minimalismen. Fast hos Reed är det på elgitarrens och förstärkarens villkor, utan själva popflörten, som i vännen John Cales samarbetade med Riley.

Nu är verket på tapeten igen för femtielfte gången och jag letar ivrigt i min samling av Reed och Velvet utan resultat. Jag letar runtomkring, överallt, utan att finna den. Jag är precis på vippen att bestämma mig för att jag sålt eller givit bort den när jag rotar bland konstmusiken. Och just det, på R, där står den, granne med Reich och Riley, fast i folkupplagan, det vill säga stereopressningen. Det är bara att erkänna att jag tydligen tagit samma beslut och lösgjort den från rockhögen och placerat den i finrummet. Jag lyssnar på den igen och konstaterar att det är svårare än jag trott.

Den berlinska ensemblen Zeitkratzer, under ledning av Reinhold Friedl, har under snart tjugo år verkat som en sakta stigande stjärnensemble bland nytänkarna inom konstmusiken. Deras projekt är alltid spännande, särskilt deras konceptuella serie av kammarmusikaliska versioner av elektronisk musik. Det är helt enastående hur de med akustiska medel lyckas återskapa välbekanta ljud från tapemedier och elektroniska instrument. I det sammanhanget vore väl Metal Machine Music en herkulesuppgift, och mycket riktigt har Zeitkratzer ägnat tio år till att tolka och framföra verket.

Den första versionen, tillsammans med Lou Reed, framfördes på Maerzmusik-festivalen i Berlin 2002 och på cd samt dvd 2007. Den uppsättningen har jag inte hört, och ärligt talat kände jag inte till den. I konvolutet till den nya – fullständiga – versionen (4 x 16:01 min) läser jag en skrytsam text om när Reed först fick höra ensemblens transkribering av Metal Machine Music och hur imponerad han var över resultatet. Det påstås att Reed var rörd till tårar, vilket känns aningen kitschigt och överdrivet.

Men återigen är det mina fördomar som sätter krokben. När jag nu lyssnar på ”the full instrumental version” i en liveupptagning från en festival i Rom för något år sedan förstår jag att det finns ett allvar bakom orden. Det är sanslöst bra. Efter tre minuter slår jag om till början igen, bara för att försäkra mig om att detta stämmer. Det är massivt, tungt, malande men också lyhört för de nyanser som finns när man lyssnar till originalet. Metal Machine Music är transkriberad, noterad och framförd med största kärlek till verket. Men frågan är om inte detta är bättre än originalet, och på sätt och vis en omvänd resa: en räddningsaktion där Metal Machine Music tas tillbaka till rockmusiken.

Jag är helt övertygad om att Zeitkratzers version kommer att stå sig länge som det ända jämbördiga alternativet till originalet. Skivan släpps nu knappt ett år efter Reeds död, så tyvärr fick han inte chansen att höra den i sin helhet. Men den ligger nog i hans grav som en högt skattad votivgåva.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry