Ziad Nawfal presents the ruptured sessions volume 2

Osman Arabi, Tarek Atoui, BAO, Stéphane Rives, Scrambled Eggs, Sharif Sehnaoui
Ziad Nawfal Presents The Ruptured Sessions volume 2
Ruptured RPTD 003

Av: Thomas Millroth

Publicerad: mån, 2010-11-29 17:03

Musikern och radioproducenten Ziad Nawfal på Radio Lebanon i Beirut arrangerar regelbundet experimentella sessioner. Det är inte konstigt i denna stad av lång avantgardistisk tradition, där ju de senaste tio åren bland annat improfestivalen Irtijal har hållits. Därför bjuder denna andra volym från Radio Lebanons "The Ruptured Sessions" på litet ovanligare improvisatörer. Där hör vi naturligtvis kretsen kring Irtijal.

På två spår spelar Sharif Sehnaoui gitarr. Han är mer expressiv och flödande än jag vanligtvis brukar höra honom i konsertsammanhang. Men gitarren böljar och bågnar i linjer som litet minner om var inspelningen är gjord. Två spår har han signerat tillsammans med gitarristen Charbel Haber och trumpetaren Mazen Kerbaj. Habers dronande elgitarr anger tonen i ett ekorum som fylls av elektroniska och akustiska ljud. Det låter hotfullt och instängt. Snart identifierar jag en del småljud jag är van vid från Kerbaj och Sehnaoui. Så flyter musiken lugnt framåt, de sluter rummet runt sig och Kerbajs läppar fladdrar i trumpetens munstycke. Det är ett möte mellan akutiska och elektroniska ljud som skär. Som den rockgitarrist han är skapar Haber snart en lunkande rytm, där alla musikerna finner sig till rätta. I deras andra spår tillsammans träder efter hand Kerbaj fram. Denna egenartade trumpetare låter inte showmannaskapet tar över. Här är det musik av enbart kärnvirke.

Har ni aldrig hört den experimentella rockgruppen Scrambled Eggs från Beirut har ni missat något. Det är Charbel Haber tillsammas med Tony Elieh och Malek Rizkallah. Några album finns ute i eget namn. Här försjunker trion långsamt böljande i ett improstycke, där elektroniken skär som rostig stål genom luften. Det finns i botten samma hetsiga puls de brukar demonstrera, då de släpper fram alla krafter. Här samlar de sig i en slingrande rytm som inte går att stoppa. Det är mycket vackert minerat. Musikerna mellanlandar mjukt med en liten pianofigur, som också öppnade improvisationen. Så glider de över i en ny tätare fas av närmast extatisk rytm.

De driver musiken i trans som de rockens orientaliska minimalister de är. Habers gitarr lyfter i energiska cirkelrörelser över slagverkets drivande metallklanger. Utan prut klipps musiken med den lilla pianofiguren och en liten virvel på trummorna. Tjugo intensiva minuter är till ända.

Och sista spåret är av Stéphane Rives, i mitt tycke en av de mest underskattade saxofonisterna. Hans avvaktande hållning kombinerad med hårdflätade saxofonslingor har haft en ganska stor betydelse i alla fall i Frankrike och Libanon. Numera bor han i Beirut, efter att ha vänt det alltmer, i hans ögon och öron, kulturkonservativa, kommersialiserade kulturlivet i hemlandet ryggen. Han avskyr alla ytliga gester. Som musiker är han mer blyg än expressiv. I grunden undersökande i förhållande till sin musik.

Jag har svårt avgöra hur hans stycke är gjort. Jag gissar att saxljuden processas live. Där finns anblåsningarna, vibratot, men han nöjer sig med att skapa oregelbundna förtätningar av toner och ljud för att därefter lyssna på tomrummet emellan. Snart stiger hans omisskännliga sopransaxton utdragen och omsluten av ilande elektroniska klanger. Raka, liksom ristade i tunt i glas. Och hans musik är kristallisk, vass, inte det minsta publiktillvänd. Det hörs som om han sitter och funderar över vad han håller på med. Och plötsligt rycks med. Ljuden gnistrar tätt intill varandra. Tills han bara klipper av. Här gäller inga redan vunna segrar.

En sammanställning som lovar mer. Gå gärna in på hemsidan, där finns ännu fler album av olika libanesiska artister.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry