Zoor: Volumes a + b

Zoor
Volumes A + B
Umlaut Records umfr-cd 08

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tors, 2014-02-06 14:35

Modern melankolia finns i mycket av dagens impro; eller post-impro om ni så vill eftersom begrepp som "impro" och ännu mer "experiment" i dag betyder allt och inget. Och här klingar oförställt och oblandat en del av dagens spleen. Tolka det politiskt, livsstilsmässigt, estetiskt eller vad ni vill. När begreppen tappar betydelse eller skramlar som tomma paroller då träder en särskild hållning och känsla in, som kan smaka gott som en berusad morgon eller vara torrt som ett misslyckat knull.

Nytappad melankoli? Så här låter det! Bertrand Denzler, tenorsax, Jean-Sébastien Mariage, elektrisk gitarr och Antonin Gerbal, slagverk, är tillsammans trion Zoor. Denzler och Mariage är kanske mest kända från Hubbub, en av profilgrupperna i fransk impro, och Gerbal trummar vanligtvis i Peeping Tom, som verkar ha mer av jazzens historia i sig; det senare vågar jag inte säga med säkerhet, eftersom min kunskap om denna trio, där ju också basisten och Umlaut-grundaren Joel Grip ingår, enbart bygger på lyssningar via nätet. Gerbal har i alla fall också här ett metriskt grepp om musiken. Ingen större elegans men en effektivitet som ger stadga; litet tassande, mycket vispar och virvlar. Grundläggande men återhållsamt.

Med slagverket får dessa två långa improvisationer puls.

Denzler och Mariage kommer från ett mer upplöst idiom, där det inte går ut på att räkna maskorna. Det glesnar och tätnar utifrån ett slags mental känsla för hur musiken rör sig. Zoor tar tid på sig. Över slagverkets repetitiva mönster flyter gitarr och tenorsaxofon fram. Litet lojt och eftertänksamt. Det betyder också att trycket är ganska jämnt fördelat över alla improvisationsminuterna. Pauser finns, avvikelser från förutsägbara tekniker och fraser finns också, men de smygs in i väven som ytterligare dekor och mönster.

Det finns en spröd känsla för klang och ljudrum, skimrande spegelsalar, i denna franska musik. Men den blir problematisk, då den inte helt får sjunka in i mångtydighet utan i stället ska flyta framåt. Som här. Pulsen puttar musiken mot ett slut, men någon kulmination är det inte fråga om, knappast heller en sammanbunden tanke eller komposition. Det bara rör sig episodiskt, där varje passage kan vara tilltalande.

Och tilltalande är det, för Denzler är en fantastisk saxofonist med total tonkontroll och en koncentration som närmast telepatiskt flyttar instrumentets rum in i mitt. Gerbals metriska trumstil påverkar förstås musiken. Efter långt spel lyfter han något med extra starkt spel på cymbaler och liknande markörer, vilket föranleder Denzler och Mariage att lägga in en extra växel och offra några avslutande minuter på kulminationsmusikens altare. Det är fina ögonblick, då trion liknar en frijazzgrupp vilken som helst hörd på långt avstånd. De liksom tågar bort mot horisonten upplyfta av sin begrundande och resonerande musik.

Och naturligtvis finner jag paralleller i minnet. Hur många gånger har jag inte hört en saxofonist som Martin Küchen eller Lotte Anker lägga ut de här långa vackra tonerna, men då har de jobbat med små förskjutningar, byten, överraskningar, förtätningar som gjort även det meditativa elektriskt laddat i sig – aldrig finns där känslan av transportsträcka. Och beträffande slagverket, hur många gånger har jag inte hört Sven-Åke Johansson plocka fram sitt ABC bakom blåsarna för att få musiken att dansa.

Inget av detta händer här. Det känns hela tiden som om de avstår från någonting utan att riktigt kunna ersätta det med något annat.

Visst är det bra. Denzler gnistrar som alltid.

Men rörelsen känns för inövad och vanlig i musiken och kulminationerna innehåller inte mycket mer än litet högre volym.
Men det är rent, vackert, gnistrande, men på ett egendomligt vis litet viljelöst. Kanske hör jag en musik i konstnärlig kris. Observera att jag inte skrev att musikerna var i kris. De är fantastiska och tack vare dem håller bägge styckena, särskilt det andra som har mer av jazzens melankoli, näsan över vattenytan i ett gnistrande skimmer mest hela tiden, men någon riktig ö lyckas de inte ta sig upp på och stå stadigt och inte heller är de särskilt äventyrliga, de bottnar ju hela tiden.

Det finns en tvekan i dagens improviserade musik som den här trion alldeles utmärkt gestaltar.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry