Med Beethoven görs graven till en fest

Hur skall vi läsa statistik? Jämfört med föregående år har andelen kvinnliga tonsättare på svenska offentligt finansierade orkesterscener ökat med 100 procent. När Kvast började med sina granskningar för fem år sedan kvalade kvinnorna in på rekordlåga 1,2 procent. Vi bör alltså kunna konstatera att vi går framåt. Men det är bara en halvsanning. Ökningen beror till huvuddel på att Stockholm Läns Blåsarsymfoniker i år har gjort en satsning på kvinnliga tonsättare (30 procent av programmet), en ökning som också för två år sedan hjälpte upp statistiken då Länsmusiken i Stockholm gjorde en storsatsning som resulterade i toppnoteringen 8,4 procent. Men detta är punktinsatser. Det finns fortfarande svenska konserthus som ligger still på 0 procent när det gäller verk skriva av kvinnor.

Kvast har riktmärket 20 procent kvinnliga tonsättare på repertoaren, och då inte enbart nyskriven och beställd musik. Det finns också en historisk slagsida som ger sken av att kvinnliga tonsättare knappt har funnits sedan orkestermusikens väldiga Big Bang – Haydn, Beethoven, Brahms. Som det ser ut nu så dök de första kvinnliga tonsättarna upp först under den senaste generationen, det vill säga inom de senaste fyra-fem decennierna.

Det är nu som fäktandet med statistiken övergår i mer kniviga frågor, nämligen estetiska preferenser som inte sällan genljuder i kulturkonservativa överlevnadsstrategier. Det visar sig nämligen att det på svenska scener spelas lika mycket av Beethoven som av kvinnliga tonsättare sammantaget – hela 7 procent. Många av de scener som ruvar på sin nollprocentsrepertoar spelar hellre Beethoven, tätt i följd av Dvořák och Brahms.

Det historiska perspektivet är oerhört viktigt eftersom det berövar kvinnorna en klassikerstatus. Historia är inte bara något som visar sig genom ett ”fördjupat intresse” av den musikaliska traditionen (läs kanon) utan främst en styrande kraft som i en handvändning förminskar politiska frågor till frågor om kvalitet och så kallad efterfrågan. Den scen som kvinnliga tonsättare har rätt till är inte neutral så länge männen rår om den historiska förturen, en förhandsrätt som helt och hållet ryms i det kusliga uttrycket: ”de odödliga mästerverken”.

Jag har personligen ingenting emot mästerverk, tvärtom. Men oavsett om dessa verk är fantastiska eller inte så betyder det inget annat än ”de odödliga 93 procenten”. Det är alltså inte mästerverken det är fel på utan just detta ”odödliga”, det vill säga det som är stört omöjligt att detronisera, omöjligt att förhandla om, omöjligt att gå förbi, kort sagt omöjligt att förändra. Det kallas inte så ofta ”de levande mästerverken”, i den mening att de fortfarande talar till oss. De är helt enkelt odödliga. Gengångare som hemsöker varje dirigent, utan att få komma till ro, som zombier husera i orkesterdiket säsong efter säsong. Den statistik som Kvast visar upp är alltså ett skräckscenario i bokstavlig mening.

DN:s Johanna Paulsson skriver om Kvasts alarmerade siffror, men påpekar också att den ”som därmed tror att det i sig skulle vara fel att spela Beethoven missar fullständigt poängen”. Det är huvudsakligen ett jämställdhetsproblem som vi står inför, inte musikaliska preferenser. Detta är också ett sätt att säga att den kära gamla vanliga debatten om klassisk kontra nyskriven konstmusik fördvärgar de politiska frågorna till en skenbar diskussion om smak. Men just i detta finns också ondskans verktyg. Programsättning är en ”komplex verksamhet” som Paulsson påpekar. Det handlar om att hålla orkestrar sysselsatta, dels för att motivera det ekonomiska stödet och dels för att inte svika en trogen (övervägande senior) publik som vägrar gengångarna en sista vila. Om och om igen. Om och om igen.

Med Beethoven görs graven till en fest. Det är inte Beethovens musik det är fel på, inte Dvořáks eller Brahms heller för den delen. Snarare handlar det om oviljan att se konsekvenserna av den estetiska seniliteten. Det är inte bara offentliga medel det handlar om, pengar som inte endast skall gå till att förmedla ”det musikaliska arvet” utan också öppna och stimulera individer av båda könen till en annan form av musik som har allt annat än förtur i de stora kanalerna och sociala medier. Men medlen hanteras istället som ett kapital för fornminnesvård, man blir en kulturarvsinstitution istället för en scen för skapandet. Det ”odödliga” i musiken måste vara just musiken och inte verken, hur bra de än nu må vara. Det paradoxala är att konserthusen betraktar sig själva som utdöda eftersom de i rädslan för sänkta anslag (och infiltrationen av kvinnor) låter publiken betrakta en och samma mumie i olika vinklar.

Återigen är det värt att upprepa: det handlar inte om musikaliska värderingar utan om värderingen av det musikaliska. Om vi vill se ett fortsatt liv för konstmusiken så måste vi inte bara drastiskt ändra statistiken på den svenska repertoarscenen utan också göra historien till en lika mycket politisk som estetisk grundfråga. Historia är som bekant något betydligt mer mångdimensionellt än kungar och slag. Men så länge de 93 procenten tar historien som gisslan för sin fortsatta verksamhet sitter vi låsta med vår endimensionella syn på mänskligt skapande.